Imorgon kommer en tung dag. Då ska min kära lilla mormor begravas. Hon har alltid funnits i mitt liv och när jag var barn bodde hon hemma hos oss. Vi bodde på övervåningen i huset och hon på undervåningen så det var ofta vi barn var hos henne. Vi spelade kort och fikade och pratade osv. Hon fanns alltid där för oss. Även när vi barn sedan växte upp och fick egna familjer så ställde hon upp. Hon bakade gärna åt oss för som hon sa så hade ju hon tid till det, vilket vi barnfamiljer ibland hade ont om. Det bästa är i alla fall att hon somnade in lugnt och att det gick relativt fort. Hon behövde inte bli liggandes som "ett kolli" och det känns så skönt. Ett tomt hål kommer det dock att bli efter vår älskade "gammelGreta" (som små-barnen oftast säger).
